Den sista stunden

Jag läser dina ord. Dina tankar. Ditt jag. Kära Is.

Du kommer aldrig få läsa mina, men jag känner att jag måste avsluta din berättelse. Ge den ett slut. Det är du värd.

Jag åker nu. Lämnar dig. Piloten har meddelat att vi styr rakt in i ett oväder, alldeles svart och bolmande över väggarna av is som bara växer. Det är ett oväder som är på väg rakt mot dig och som kommer förändra det du ser för en stund. Allt det gråblå, som du tycker om allra mest, kommer bli till ett fasansfullt ingenting och diset över dig kommer bli alldeles mörkt och blixtrande.

Men du kommer klara dig. Ditt hem som vi har byggt åt dig håller. Och du håller också. På något vis.

Innan jag begav mig av tog jag ditt minne ifrån dig. Du är på noll igen. Så kanske tycker du inte om det gråblå allra mest längre, när allt kommer omkring. Det vet jag ännu inte. Men jag tror att du gör det.

Att ta dina minnen var svårt. Det måste du förstå. Men du kan inte minnas mig. Så är regeln. Du måste vara bara du, utan vetskapen om någon annan, för att vi ska kunna studera dig. Studera hur du är och blir där ute. Hur du tar dig an världen på egen hand. Så att vi kan lära oss om dig och om oss.

Du är vår framtid. Så som du är, måste vi också bli en gång. Snart. Om du visar dig vara ett lyckat experiment. Jag hoppas innerligt det. Vi har inte mycket annat nu. Inget annat att greppa efter.

Jag läste dina ord medan du sov. Och jag lärde mig om dig, kära Is. Vad du påverkas av, vad du känner. Vem du har blivit och vart du är på väg.

Den stora Boken fungerar. Den lär dig det du behöver. Det var en bra idé. Det ska professor Levin få höra. Han behöver uppmuntran nu. Vi behöver inte korrigera något.

Jag har tagit med mig musikspelaren hem. Ja, det smärtar mig. Men jag tror musiken är fel för dig. Det är sorgligt. Med musiken finns minnena om något som aldrig kan bli igen. Det är fel. Jag gjorde också ett misstag att välja just In the Mood, min egen favorit. Jag lät mina egna känslor styra. Det kan jag inte. Det har jag inte råd med.

Men jag lämnade växten inuti glaskupan på ditt skrivbord. Än så länge. Den gör att du får rätsida på din värld. Jag tror du behöver den för att inte gå under. För att känna något slags band, även om du inte vet till vad. Vi får se. Men kanske

Vi styr in i ovädret nu. Is, var nu en duktig flicka och lär oss allt vi behöver veta. Visa oss hur vi kan leva framöver. Om vi kan leva framöver. Vi måste omforma oss, anpassa oss, utvecklas. Det är enda vägen. Människor. Förnyade. Förstärkta. Och ensamma. För att klara den istid, som redan är så långt kommen. Och det är bråttom. Jag och mina medarbetare har ont om tid. Vi är så få kvar… Vi har tappat kontakten med station U

Det blir allt svårare att skriva. Svävaren skakar så. Det ser inte bra ut.

Jag far hem nu. Med dina ord. Dina tankar. Ditt jag. Vi måste jobba utifrån dem. Och från de andras, som jag redan har hämtat på vägen. Några av dem hade klarat sig. Inte som du, men ändå. Några hade det inte. Det grämer mig. Men det visar att något är rätt med dig. Jag tror vi är något på spåren.

Bavtryckörja om nu Is.

Jag sänder snart en ny bok i en trälåda till dig. Vi måste ha mer data. Det är bråttom.

Professor Johansson
Din mamma


Den här är till dig Is.