Stund arton

Genom alla stunder som kommit och gått har jag vant mig vid den. Vant mig vid att ha den i min ständiga närhet, på denna lilla plats, i denna färglösa värld. En plats där jag trodde att jag alltid hade befunnit mig på, för jag mindes inget mer. Bara detta.

Nu är jag yr. Nu är jag osäker. Det fanns något annat. En stund före allt detta. Och den stunden har jag sett på bilden och i mina drömmar.

Och jag inser att jag inte bara har vant mig vid den. Det är något mer. Det är som med In the Mood med Glenn Miller och som den vackra växten i glaskupan. De sakerna och den är samma. Saker jag tycker om. Saker som får mig att hoppas.

Om det fanns något innan detta, finns det också något efter?

Jag önskar jag kunde fråga den, för jag tror att den har svaret. Men jag vet inte hur. Jag vill säga ord, men jag har inte den möjligheten. Och därför sitter jag nu här och vet varken ut eller in. Kanske ska jag bara vänta.

Jag vet att en förändring är på väg. Det vet jag, eftersom jag såg de blinkande ljusen ovanför diset igen. Det gjorde den också, och såg sedan på mig. Jag hann inte tyda allt som drog förbi i dess ansikte. Så mycket och så fort. Allt på en gång.

Jag sitter här och väntar på min säng. Jag känner mig förväntansfull. Ja, jag känner mig väldigt förväntansfull. Något kommer.

Den har varit sysselsatt i sitt hörn under en lång stund nu. Allt sedan ljusen syntes. Den har vikt samman sin madrass och sin filt med omsorg och stoppat allt i lådan tillsammans med alla de andra sakerna. Den har tagit av sig alla sina kläder också, för att klä sig i det svarta som den kom i.

Håret. Jag ser det nu. Den har lyft det jordiga och döda från sitt huvud och där under böljade det vackra röda ut och topparna stretade genast nedåt. Som om de sträckte ut sig efter en lång och obekväm resa. En resa…

Ska vi resa?

Ett ord som just kom i mitt huvud. Resa. Att bege sig från denna plats. Mitt hjärta bankar. Det nästan ringer i mitt huvud av klangen.

Jag är färdig här. Redo för nästa stund.

Den har försjunkit i djup koncentration. Har en stor sak i sitt knä, ett vidunder av rör, sladdar och bultar. Den ser hård ut. Den kanske har med vår resa att göra.

Vänta…

Den har talat nu och jag har lyssnat. Den har sagt att jag måste förbereda mig. Jag måste lägga dig ifrån mig nu. Men var bara lugn, du ska få följa med mig. Du får säkert plats i lådan. Jag måste bara göra detta först. Förbereda mig.

Den Hon har instruerat mig i hur jag ska sätta vidundret över huvudet. Det skrämmer mig lite, men jag litar på den. Det kommer bara kännas en kort stund har den sagt, sedan är det förbi. Allt kommer bli bra nu.

Jag ska få lämna den här platsen.

Vänta, jag kommer snart.