Stund åtta

Förlåt mig. Mina händer skakade så. Jag kunde inte skriva mer i den stunden som var. Det var som om min kropp reagerade på vattnet. Men jag kände inget. Så jag vet inte varför allt var så annorlunda. Jag behövde lägga mig på min säng en stund. Jag kunde givetvis inte sova, så jag bara låg där. Tänkte. Medan kroppen stillade sig. Sakta, sakta.

Som jag skrev för en stund sedan såg jag något där nere i vattnet, i tystheten. Något stort. Lika stor som jag skulle vilja vara, för att kunna färdas vidare.

Det var faran. Den som gör krusningar på vattenytan när den kommer för nära. Vit och stor där nere i tystheten. Den gled under mig. Långsamt. Och jag kunde först inte röra mig. Jag var helt stilla. Såg hur den gled fram under långa stunder. Som om kroppen inte hade något slut. Så stor var den. Och när den väl tog slut, fanns där en gigantisk stjärtfena, som kraftfullt slog sig fram genom tystheten. Slog sig igenom vattnet och fick den stora kroppen att röra sig framåt.

Så fantastisk. Så farlig.

Sedan rann vattnet in genom min näsa. Genom tystheten bröt dånet igenom, fast mer avlägset och klagande än när jag befinner mig här uppe. Det brann i min kropp och den skakade och sedan låg jag på bryggan. Kroppen gjorde jobbet, men mina tankar var någon annanstans. Som i ett svart hål.

Och medan jag låg där och droppade, såg jag den komma upp till ytan. Något som jag aldrig sett förut. Som en stor vit ö som växte fram ur allt det gråblå. Långt bort var den. Men ändå så stor. Och sedan kom fenan och slog till så att hela världen yrde för en stund. Bryggan höjde och sänkte sig. Och glasväggarna i mitt hem tycktes klinga. Nära att brista.

Sen var allt tyst igen och allt jag hörde var snön som föll på min rygg.

Jag har tänkt en bra stund nu. Var jag nära att dö där nere? Jag vet inte svaret. Men jag anar. Så jag har bestämt mig för att stanna här nu. För jag vill inte dö.

Dö. Ordet som gör mig matt.

Men jag kan inte sluta undra över det jag ser när jag sover. Och hur det fått mig att känna när jag inte ser det längre.

En längtan. Så stor att jag inte vet var jag ska göra av den.