Stund ett

När jag står raklång på bryggan, med blicken riktad rakt fram och med kisande ögon, är detta vad jag ser; i nederkant, knappt märkbart är det grundlöst svart. Detta övergår sedan i en djupt blågrå ton. Den gillar jag bäst. Den är vacker. I den kan jag ana om det skulle krusa sig på ytan. Det går inte lika lätt vid de andra nyanserna har jag märkt.

En krusning betyder fara.

Därefter, efter det vackra blågrå, blir allt gradvis ljusare i en mjuk toning som löper uppåt och bortåt. Här och där kan jag ana små plättar av ömsom kritvitt och ömsom gråvitt, ibland helt stilla, ibland lite lätt guppande.

Till sist, allra längst upp ovanför mitt huvud, finns bara ett tunt dis i flera lager. Jag vet inte om det rör på sig eller om det bara hänger där helt stilla. Kanske skulle jag upptäcka något mer bakom alla lager, om jag skulle andas ut så hårt jag kan och försöka blåsa bort det. Jag vet inte. Jag har faktiskt inte provat. Jag tror att jag behöver ha väldigt mycket luft innanför bröstbenet för det. Jag behöver vara större. Men jag blir nog inte större än såhär är jag rädd. Fast jag önskar. För då kunde jag kanske

När jag står raklång på bryggan och tittar ut med vidöppna ögon istället, så öppna och så länge att ögongloberna får en vitmönstrad hinna, är detta vad jag ser; Samma färger, samma saker. Alla stunder.black