Stund fem

Det finns en färg till.

I en glaskupa, som jag inte får öppna, växer den. Grön och vild och vacker. Jag skulle så gärna vilja röra vid den. Ta bladen mellan mina fingrar och känna på hur de känns, försiktigt såklart. Stoppa ner ett finger i jorden, som jag vet är fuktig och mjuk, och hålla kvar fingret där länge. Vicka lite fram och tillbaka, för att känna hur jorden rör sig runt mig. Jag tror det skulle vara skönt.

Men jag får inte öppna glaskupan. Jag vet att jag inte får, eftersom det inte går. Tro mig, jag har försökt. Jag vet det också eftersom det står så ingraverat i en metallplatta som sitter på det runda underredet som kupan står stadigt på.

Öppna inte, då dör jag.

Jag vet inte om växten har skrivit det själv, innan den stängde in sig där inne. Det verkar konstigt. Eller vad tror du? Den är så otroligt vacker där bakom glaset. Det verkar vara som en helt annan värld där. Och jag kan sitta och titta på den under långa stunder. Se hur bladen ibland reser sig, för att sedan sjunka ihop. Som om den andas där inne. Precis som jag.

Glaskupan står på mitt skrivbord. Det är här jag sitter just nu och skriver i dig. Dörren står öppen och ute snöar det. Allt är väldigt grått, väldigt lite blått idag.

Jag och växten är väldigt lika. Den bor i en glaskupa och så också jag. Mitt hem har väggar och tak av glas. Vi är lika, fast jag kan öppna dörren och gå ut om jag vill. Fast särskilt långt kan jag inte gå. Bara fram till bryggans slut. Bryggan som bär mig och mitt hem. Och som utanför dörren skjuter ut som knivsegg genom vattnet. Skär genom det. Skoningslöst.

Förutom mitt skrivbord har jag stolen jag sitter på, hyllan med mina saker och min säng. Jag älskar att sova. Försöker göra det ofta, men ibland går det inte för då är jag inte trött. Då brukar jag springa fram och tillbaka på bryggan tills det känns som om jag ska sprängas. Då springer jag ännu mer. Så att jag blir trött. Och sen somnar jag på sängen.

När jag sover ser jag ibland bilder flyga förbi. Oftast ser jag minnen från när jag är vaken, saker jag ser här, saker som jag gjort. Men ibland ser jag andra saker också. Fast de är så svåra att se och så svåra att hålla kvar. Och för det mesta vaknar jag och minns inte mer än att det var något där. Något annat. Men vad?

Förresten, jag såg metallplattan med texten först efter att jag försökte öppna glaskupan. Den där första stunden jag såg den. Växten. Den lilla gröna. Jag vill inte att den ska dö såklart. Aldrig någonsin. Dö låter farligt. Min kropp blir matt när jag tänker på ordet. Dö. Därför vet jag, att jag inte vill att den ska dö.

Jag vill inte heller dö. Det är nog inte som att sova.