Stund femton

Du är Is.

Så sa den till mig medan de sjuka ögonen iakttog mig.

Du heter Is.

Nej, jag heter Si!

Så ville jag säga tillbaka, men jag kunde inte. För jag har inget äckligt hål under min näsa. Så som den har. Ur hålet kommer det ord. Ord om Is som förvirrar mig. Det som inte stämmer med vad jag ser i spegeln. Ordet i min panna. Mitt namn.

I hålet stoppar den saker som försvinner. Det kanske den har gjort ända sedan den kom hit, utan min vetskap. Nu när jag har sett hålet, nu när jag är lugn, verkar den inte bry sig om att dölja det längre. Den pratar men jag vill inte höra. Och den stoppar saker i hålet. Saker som försvinner. Den verkar behöva göra så med jämna mellanrum.

Jag känner med fingrarna under min egen näsa och hittar bara mjuk hud. Den hud som stramar åt när jag lyssnar på Glenn Miller, när jag dansar. Kanske vill min hud också öppna sig till ett hål? Det skrämmer mig.

Den har gjort saker också. Fasansfulla saker.

Jag vaknade upp efter en djup och skön sömn. Det stack i armen. Först var allt dimmigt och mina ögon kunde inte fokusera. Jag kände mig svag i kroppen, alldeles yr, inte som vanligt.

Sedan såg jag att den satt bredvid mig. I dess hand fanns en liten behållare av glas och längst ut på den satt en lång vass sak som hade grävt sig in med sin spets i mitt armveck. Det var den som stack och som hade väckt mig ur mina drömmar, ur mitt sökande efter de gröna ögonen. Och jag såg hur behållaren fylldes med mitt röda blod. Mitt huvud snurrade. Och sedan kom tårarna som frös till is och föll till golvet.

Först när behållaren var helt fylld slutade den. Och först då såg den på mig. För det hade den inte gjort innan. Den hade till och med blundat en kort stund. Som om den inte ville se. Inte se att det gjorde mig ont.

Och när den hade lagt den lilla blodfyllda behållaren i lådan, såg den på mig länge. Med en rynka mellan ögonen. Mina tårar slutade inte, fast jag försökte.

Då drog den mig till sig. Innanför alla lager av kläder som den bar, hörde jag ett dunkande och ur det äckliga hålet kom en melodi. In the Mood med Glenn Miller. Och då slutade tårarna.

Vad ska den ha mitt blod till?