Stund fjorton

Jag har förstått att vi är samma, men ändå inte. Jag behöver berätta för dig för att försöka förstå. Även om du inte svarar mig. Jag önskar det ibland. Att någon annans bokstäver än mina ska finnas i dig nästa gång jag bryter din rygg. Ett svar.

Mina tankar är svåra att samla ihop just nu. Jag stryker näsan mot dig, för att få lugn. Du är lugn.

Jag ligger under min säng, långt in, intill väggen. Så långt jag kommer. Ser ut över golvet, in i dess ögon. De stirrar på mig, ser blodsprängda ut. Som en rosa hinna kring de fadda irisarna. Den mår inte bra här. Det känner jag.

Och ögonen säger mer än så. Ena stunden är de lugna. Men den andra stunden far något annat förbi. Jag tror det kallas otålighet. Den är otålig. Men jag vet inte varför.

Jag har undersökt den nu. Så nära och länge som jag kunde. Och det är det som får mina tankar att ömsom röras ihop och ömsom fly ifrån varandra.

Den låg på rygg med händerna över bröstet. Sov tungt. Det trodde jag i alla fall. Det jordiga håret låg utbrett runt hjässan och jag strök det försiktigt med handen. Det kändes torrt. Konstigt. Så jag slutade.

I pannan bultade något. Under ögonen såg det kletigt ut. Och under tygstycket, som den hade lossat lite på för att göra det mer bekvämt för sig, fanns en utbuktning. När jag höll min hand ovanför utbuktningen kände jag en bris som kom i små stötar. Det gjorde mig först rädd, men snart märkte jag att det inte var någon fara. Inte som krusningar i vattnet eller dånen ute i det vidsträckta och osynliga.

Så jag gjorde det. Snabbt. Jag drog ned tygstycket.

Där fanns ett hål rakt in i huvudet. Kan du förstå? Ett hål i vilket det vilade ett rosa köttstycke, som såg ut att slingra sig. Såg ut att leva. Runt hålet fanns ett tunt lager hud som var annorlunda. Rosa och alldeles torrt. Med sprickor och torkat blod.

Och det var då jag såg att dess ögon var öppna och såg på mig, med blicken som får mig att krympa. Den var vaken. Hade kanske varit det hela tiden.

Den utstötte läten. Och sedan ord. Fast inte skrivna. Utan sådana som låter. Men jag var så rädd att jag inte kunde ta dem till mig. De kom och gick och jag kröp in under sängen för att gömma mig.

Nu stirrar den på mig. Inga fler läten. Och hålet är återigen gömt bakom tygstycket. Som för att lugna mig. Ja, så måste det vara. Den vill inte att jag ska vara rädd för hålet. Vara rädd för den.

Nu sätter den sig upp. Öppnar lådan. Hur gör den det? Jag måste få veta. Den plockar ut något. Det låter och blänker.

Tick, tick.

Den tittar på saken och blåser ut en pust genom hålet innanför tygstycket. Det hör jag. Det ser jag. Nu när jag vet att det är där.

Nu stirrar den på mig igen. Otåligt. Vill den att jag ska göra något? Är det vad den väntar på?