Stund sexton

Ett tunt lager is. Matt och lätt gnistrande i det sirliga ljus som råder här. Knappt en millimeter tjockt, nästan obefintligt. Men det fanns där, som en hinna på vattenytan. Fram till för en stund sedan. Nu är den uppbruten. Slagen i tusentals och åter tusentals spillror som har dalat ner i djupet.

Och vi, den och jag, höjs och sänks av vågorna som ännu inte har stillat sig efter det som hände.

Den skakar. Ligger under en skimrande filt på madrassen och är vitare än någonsin, nästan genomskinlig. Lätt blå runt hålet under näsan. Mår inte bra. Och jag undrar…

Den stod på bryggan när jag kom ut. Såg ut över det vidsträckta landskapet och hade sorg i blicken. Den hade nyss varit inne och tittat på det som tickar och den hade blåst ut ljudliga läten ur hålet.

Det fanns ett tunt lager is på ytan. Och det var alldeles tyst. Inga dån. Ingen snö som föll mot vår blottade hud. Ingenting. Jag kände mig lugn och tillfreds. Och jag tror den gjorde detsamma. Fast också sorgsen. Ja, den där sorgen bara växte och tog över i dess ansikte. Så jag tog dess hand i min, trots att den var större. Trots att den hade gjort det där hemska mot mig för några stunder sedan.

Dess grumliga ögon blev varma. Och hålet såg trevligt ut, drog sig uppåt. Och jag ville göra samma sak, fast jag inte kunde. Men jag försökte. Och det kändes konstigt.

Då drog den åt sig handen med ett ryck. Som om jag hade gjort den illa. Men det fanns inget blod, inga hål. Ingenting. Jag vet inte vad jag gjorde för fel.

Och sen.

Den tycktes komma från ingenstans. Den stora, vita, vackra och farliga som seglar fram där nere i djupet. Upp genom den flortunna isen, som spreds i luften likt ett snöfall. Det var som om den hade tagit ett språng och siktade uppåt, genom diset. Bortåt.

Hålet under näsan vidgades och likaså dess ögon. Vi stod och såg på vidundret och det var som om stunden stannade. Och allt var så vackert. Jag var inte ens rädd.

En val, sa den tyst bredvid mig och tog ett steg närmare bryggans kant.

Den gigantiska kroppen tycktes hänga kvar i luften framför oss, oförmögen att bestämma riktning för en stund, innan den vände nedåt igen, dragen av en osynlig kraft, precis som mitt röda hår, för att träffa vattnet med en öronbedövande smäll och skapa stora starka vågor.

Vi var inte beredda på vågorna.

Ena stunden var den bredvid mig, den andra hade den fallit i det svarta. Jag lyckades klamra mig fast med tår och fingrar kring bryggans gnyende plankor. Men inte den, den var för långsam, för uppslukad av synen av den stora vita.

Och jag såg det märkliga. När den bröt vattenytan för att ta sig upp igen, lös paniken i ögonen. Ett öga brunt, ett öga grönt. Och under det gröna lyste två röda prickar fram under kletet, som snabbt löstes upp i vattnet. Jag kröp närmre, medan jag i bakgrunden hörde den skrika och tjuta. Jag såg en glipa i pannan. Mellan huden och det torra bruna håret, som nu var drypande vått, lyste något rött.

Sedan slogs jag plötsligt omkull, när den i panik kravlade sig upp över bryggan för att undkomma vattnet och det som gömmer sig där nere.

Jag förstår att mina drömmar har kommit till mig. Men vad betyder det?