Stund sju

Mina fingrar kan knappt röra sig. Jag vet inte varför. Först var de stela och oböjliga. Jag fick slita och dra i dem. Slå dem mot golvet för att få dem att bli medgörliga, för att få dem att skriva.

Det tar tid för varje bokstav och de ser så tunna och bräckliga ut på ditt vackra papper. Jag är ledsen att jag är så långsam och så otydlig. Inom mig rusar allt förbi om och om igen. Fort, fort. Jag har upplevt det flera gånger i mitt huvud redan. Nu behöver jag berätta det för dig.

Jag har inte sett ögonen igen. Trots att jag stund efter stund har förmått mig att somna om under så många stunder sedan jag skrev i dig sist. Det går inte mer. Allt är samma. Samma färger, samma ljud, samma allt. Och jag har inte kunnat se ögonen som jag längtar efter så.

När jag insåg att det inte skulle gå, att de nog var borta för alla kommande stunder, gick något i mig sönder. Det hördes inget, men jag märkte det. Något gick sönder och jag visste inte hur jag skulle laga det. Det stod inget om det i Boken och det fanns inget rött blod på min kropp. Jag letade överallt. Men inget blod. Inget hål. Ingenting.

Men jag var trasig inombords och konstiga ljud trycktes ur min näsa. Samtidigt behövde jag få luft. Men det var svårt när så mycket ville komma ut. Det var märkligt. Innanför bröstbenet rusade mitt hjärta. Och tårarna som kom, trots att jag försökte stoppa dem, frös till is redan när de trängde ut. De skar i min vita hud.

Så jag hoppade. Det borde jag inte ha gjort. Men jag behövde något annat än det som varit alla andra stunder här på denna plats. Förändring. Det som ögonen och de två röda prickarna gett mig.

Inte ens Glenn Miller hade kunnat hjälpa. Det vet jag.

Jag hoppade. I det svarta, mot det gråblå. Utan att tänka. Och krusningen som blev var stor och det var jag som gjorde den.

Där nere under ytan var det tystare än här uppe. Att det kunde bli det hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Där fanns inget. Jag sträckte ut min hand och såg bara den.

Tills jag såg något mer.
Bläck