Stund sjutton

Den hade äntligen slutat skaka och huden hade återfått den svaga bleka färg den tidigare haft. Den sov en lätt och orolig sömn på sin madrass, rörde sig än hit och än dit och trasslade in sig i sin filt.

Jag satt på huk och strök den över det torftiga, jordiga håret, som nu inte avslöjade något rött längre, utan låg där helt livlöst runt huvudet. Prickarna var däremot fortfarande där, strax under ögat. De som hade gömt sig under ett lager av klet. Den hade gömt dem. För mig.

I sin orolig sömn pratade den.
Is.
Kära Is.
Det här är viktigare.
Viktigare än du.
Eftirá, eftirá, eftirá.

Jag förstod inte och jag ville inte lyssna heller. Så jag gav mig hän åt lådan istället. Undersökte den från kant till kant, millimeter för millimeter, ända tills jag fann en liten knapp, knappt märkbar, ovanpå locket. Jag kände den med nageln, men jag såg den inte, hur hårt och noga jag än försökte. Jag samlade luft i mina lungor och tog sedan mod till mig. Locket gick upp utan ett ljud, vilket kändes konstigt.

I behållaren fanns fler kläder, saken som tickar — den är rund, alldeles gyllene och tystnar aldrig — en svart sak som blinkar med ett rött pulserande ljus, som det jag såg den där stunden innan den kom till mig, och så fanns där ett matt papper med en bild på.

Det var bilden som fick mig att glömma allt det andra i behållaren och jag kunde känna hur mina ögon växte i sina hålor. Häpnad.

Jag kände igen den, trots att den har antagit en förklädnad här hos mig. Det förstår jag nu.

Den stod lång och stark och stirrade på mig från pappret. Med långt rött hår som drogs ner mot marken. Ända ner över magen drogs det. Båda ögonen var gröna och jag vet att de röda prickarna fanns där, fast de inte syntes på så långt håll. Blicken var kall, men stolt. Den var stolt över något, det var därför den stod som den gjorde. Och jag tror jag vet vad den var stolt över.

Den var stolt över alla 19 små kopior av den själv, som stod samlade i en klunga runt dess långa kraftfulla ben. 19 stycken. Som den. Fast mer som mig. För de hade inte heller något hål under näsan. Inget hål att stoppa saker i eller skapa rök genom. Annars var de alla exakta kopior av den. Och de stirrade alla på mig.

Är jag en av dem?

Var är de andra nu?

blackfigur