Stund tio

Bläck
Så mycket har hänt. Du skulle bara veta. Jag vet inte var jag ska börja. Bläcket skvätter redan, men det gör mig inget. Det blir som ett minne över hur jag känner mig. Kanske kan jag ge dig lite mer av mig på det sättet.

Den kom ur tystheten, ur det svarta och ur det jag inte velat gå nära sedan den stunden då jag hoppade.

Först en krusning. Jag såg den i ögonvrån från där jag satt på golvet i mitt hem. Jag satt och vek vita papper som kommit i en låda. Vek dem varsamt för att forma den vita kroppen som glider runt under mig. Det var svårt och jag fick börja om många stunder. Det är ännu inte perfekt, men det ska det bli.

En krusning var det. Och mitt hjärta slog nästan två slag på samma gång. Och krusningen växte till ett bubblande och sedan till ett mörkt huvud som kom upp ur vattnet. Och sedan till en hel kropp, klädd i svart och med något stort som satt fast bak på ryggen. Den hävde sig upp på bryggan med starka armar.

Jag satt stilla. Med ett vitt papper hoptryckt till en boll inuti min högra hand.

Den var längre än mig. Det såg jag. Längre och kraftigare. Och den verkade syna mig bakom en mask av glas. Jag förstod att där bakom fanns ögon. Jag kunde känna dem trots att jag inte såg dem bakom det blöta glaset.

Efter en lång stund vände den sig om och blottade en muskulös ryggtavla bakom metalliska svarta cylindrar. Den tog av det som satt på ryggen med viss möda och konstiga läten. Skalade av sig sitt svarta lager hud kläder. Det lät blött och kärvt. Kläder…

Den stod där i sin blekhet och andades så att rök steg ovanför dess huvud. Det var vackert på något vis. Som växten i glaskupan. Jag märkte hur mina naglar borrade sig in i min handflata och hur pappersbollen blev allt mindre.

Sedan böjde den sig ned och fiskade upp något ur vattnet. En låda, inte i trä utan i något som skimrade. Och där i låg andra kläder som den tog på sig innan den kvickt stängde locket. Flera lager kläder tog den på sig. Den virade också ett tygstycke runt sitt huvud. Och tygstycket vättes snabbt ner av det våta håret. Inte rött som mitt. Mattare. Som jorden i glaskupan.

När den vände sig om såg jag ögonen ovanför kanten på det grå tyget. Och jag kände hur hela jag krympte ihop.