Stund tolv

I flera stunder har den varit här nu. Den har inte gjort någon framstöt mot mig utan sitter mest på sin madrass och betraktar mig. Då och då går den ut på bryggan, där den står stilla och ser ut över det svarta, gråblå och vita.

En stund lämnade jag mitt trygga hörn och följde efter den ut på bryggan. Jag höll mig några steg bakom för säkerhets skull. Sedan stod vi båda där och såg ut i det vidsträckta. Snön började så småningom falla.

Puff, puff.

Den var stilla, så jag vågade mig fram till den. Sida vid sida stod vi längst ut på bryggans sista planka. Med tårna utanför, fritt hängande över det svarta vattnet. Men dess tår var gömda inuti lager av tyg. Inte fria som mina. Jag tyckte synd om dem.

Dess blick var vaken, nästan häpen. Undra vad den såg, som inte jag såg? Jag såg samma sak som alltid. Inget var förändrat.

Sedan dånade det ute i ingentinget och jag såg att den ryckte till. Jag sprang tyst tillbaka till mitt hörn i rummet. Men först flyttade jag på madrassen. Så långt bort från mig som det gick. Jag var snabb.

Den såg på min ommöblering när den kom in genom dörren igen. Men den verkade inte bry sig, utan lät det ligga. Men de där rynkorna kring ögonen var tillbaka igen. Och en glimt. Ett ljus.

Nu sitter den med ryggen mot mig med lådan öppen framför sig. Men jag ser inte vad den gör. Dess nacke är böjd och den verkar ha glömt bort mig. Eller så låtsas den bara. Eller.

Kanske vågar jag blunda en stund. Medan jag kan. Jag är så trött.