Stund tretton

De gröna ögonen. De gnistrade och såg på mig med sådan värme. Kanske något mer, något högre. De befann sig bakom en vägg av glas. Där var också en hand, en handflata tryckt mot glaset så att det blev ett immigt avtryck. Som om den ville röra vid mig.

För visst var jag där på andra sidan glaset?

Allt annat var blixtrande ljust. Så ljust att det blev helt vitt. Allt jag såg var de gröna ögonen, de röda prickarna och handen mot rutan. Och kanske en liten näsa. Och. Något mer. Jag minns inte.

Jag hade drömmen igen, som du förstår. Och det konstigaste var att när jag vaknade stod den där och såg på mig. Med sina mörka ögon som såg genom väggen på mitt hem. Väggen av glas. Och den hade också sin hand tryckt mot rutan. Och det kom rök från en plats under tyget som den har virat hårt runt halsen och upp över ansiktet.

Var kom röken ifrån?

Jag såg att den såg att jag hade vaknat och då vände den sig om och försvann ut på bryggan där den stannade länge. Som om den inte vågade möta mig igen.

Den är rä

Medan den stod där och blickade ut över det vidsträckta, tog jag mod till mig. Jag kröp fram till madrassen, mot lådan. Den hade ett lock och på locket stod det eftirá. Ett ord jag inte vet vad det betyder. Jag strök pekfingret över de utstansade bokstäverna. Men det hjälpte inte. Sedan försökte jag öppna locket utan att lyckas. Jag vågade inte ta i för hårt, ifall den skulle höra mig.

eftirá

Jag kände värmen i madrassen. Den måste nyss ha sovit den också. Eller åtminstone legat där. Hur många stunder hade jag sovit? Vad hade den sett och gjort medan jag sov? Och varför hade den stått där och tittat på mig genom glasväggen när jag vaknade? Med handen tryckt mot rutan. Och så röken…

Nästa gång den sover ska jag undersöka den. Jag måste. Önska mig lycka till.