Stund två

Som allt annat som kommer hit låg du bara där och flöt. Ena stunden var du inte där. Andra stunden var du det.

Du känner säkert dig själv. Vet vad du är. Men om inte, kan jag berätta att du är en liten bok med tjocka svarta pärmar, följsamma och mjuka. Slitstarka. Och du doftar gott när jag gnider näsan mot dig. Det gör jag ibland. Det känns bra.

Det kom en penna också. En penna med mörkt bläck som kan skvätta ut små prickar på pappret om jag skriver för hastigt i dig. En penna som ligger mjukt i min hand. Passar perfekt. Som om den är till för bara mig.

Du låg i en liten trälåda. Den kastade jag tillbaka i vattnet och såg den sakta försvinna ur sikte. Till slut var den borta och jag gick in igen.

Under de första stunderna samlade jag de där trälådorna. Men gav upp eftersom jag inte hade någon nytta av dem. De tyngde också ner mig. Det svarta vattnet kom för nära, ville skölja upp och in. Dra ner i djupet, ner i mörkret. Jag slängde alla lådor överbord, såg dem snurra runt i virvlar tills de inte syntes mer.

Jag måste gå nu. Det dånar där ute. Måste se efter, kanske kan jag ana något den här gången. Jag skriver mer en annan stund.